Filosofi

Jag startade Kummingårdens Ridlekis för att jag ville skapa en barnvänlig miljö med hästar. För att på ett så säkert och tryggt sätt som möjligt låta barn rida och komma i kontakt med snälla hästar.

Med tiden har det blivit en stor lycka att se så många barn komma att älska hästar lika mycket som jag själv gör. Jag vill att barnen har med sig mycket kunskap så att de är väl förberedda när de kommer till större ridskolor.

Med så många små ryttare och ofta oerfarna föräldrar ger det mig en möjlighet att få dela med mig av min kunskap. Jag försöker att vara med överallt, se allt, svara på frågor, ge instruktioner och berätta. Både för att öka säkerheten genom ökad kunskap, men också för hästarnas välbefinnande.

2

Därför håller jag små grupper och inte större verksamhet än att jag själv rår om den. Jag håller själv i alla ridlektioner och har på helger och skollov hjälp av duktiga ungdomar som sköter skogsridningen.

Grundtanken – En häst blir vad man gör den till. Allt måste vara genomtänkt. Det ska vara lika roligt för ponnyn som för barnen.

Självklart måste man hälsa på hästen och gosa lite med den innan man rider. Hästar tycker om att bli borstade och få lite kärlek. Ponnyridning blir alldeles för ofta snabba byten av barn i sadeln.

Varje ryttare vill ha en häst som är mjuk och koncentrerad på uppgiften. Därför måste vi vara mjuka och koncentrerade i all hantering av våra hästar. Redan från när man stiger in i stallet.

Det är så lätt att komma med förmaningar som att ”inte springa, inte skrika och inte gå bakom en häst”. Vad jag vill lära ut är att man  ska tala med hästen så den hör var du är, att du är vänlig och vad du tänker göra. Titta hela tiden på hästen, ta i den, smek den, prata och var koncentrerad på vad du gör. Det är när vi tänker på annat som vi inte uppfattar hästens signaler och olyckorna sker.

fläta

Lydighet, uppmärksamhet, mjukhet inför ridning börjar i stallet och ska finnas med i alla moment och all kontakt mellan häst och människa.

När jag lär mina små ryttare att rida är första och största prioritet BALANS. Efter många ridturer i skogen hittar ryttaren balansen och kroppen har lärt sig hur hästen rör sig. Då först, när ryttaren inte behöver hålla i sig med händerna, kan ryttaren lära sig att styra med tyglarna.

Jag lär mina elever att sitta i lodrät sits med buren mjuk hand. De får stå och balansera i stigbyglarna och trava mycket sittande utan stigbyglar.

Varje gång man sitter på en häst tränar man sin förmåga att bli bättre. I små små steg tar man sig nivå för nivå uppåt. Målet måste man själv bestämma och hur snabbt man vill nå dit.

Genom att hålla sig i sin komfortzon känns det tryggt och inte så svårt. Blir det för svårt ramlar man av. Lite i taget kan man höja nivån och utöka sin personliga komfortzon.

Då och då måste man ta ett steg tillbaka. Ny häst, olyckshändelse, pubertet kan vara orsaker men också repetition och för att befästa kunskaper. Har man tagit förstora steg framåt blir tillbakagången kännbar. Bäst är att träna ofta och utmana sig själv lagom mycket. Att ta steg bakåt kan uppfattas som negativt men är ett avstamp för att nå högre.

Viktigt är att aldrig tänka bakåt vid motgång. Hjärnan och kroppen måste vara inställd på nästa steg framåt. Tex

  • om jag river första hindret på tävlingen ska jag vara fullt fokuserad på att hoppa hinder nummer två
  • Dressyrträning där jag inte lyckas få hästen i galopp tänker jag: men jag fick bra flyt och känsla i trav. Nästa gång ska jag sitta rakare och vara mjukare i handen så funkar det säkert.

Ibland kommer föräldrar till mina elever och säger att barnet är lite nervös idag eftersom de ramlade av förra veckan. Helt ärligt så kan jag ha glömt det men minns exakt hur barnet fick superbra takt i lättridningen och hur jag funderat vilken häst som kan passa för att få barnet att få till tekniken att hålla händerna rätt.

Jag vill att barnen som kommer till lektionen ska känna att ”idag ska jag våga….” och när de går hem ”jag kunde…” och redan längta till nästa vecka. Detta är också anledningen till att jag ogillar den gamla traditionen att bjuda på tårta när man ramlat av. Barnet tänker på tårtan och avramlingen hela veckan och påminner gruppen om den. Fel känsla i kroppen och knoppen och en dålig start på dagens träning.

 

Att studera reaktionerna hos mina shetlandsponnyer hjälper mig att se vad jag ska säga för att mina elever ska göra för att bli bra hästmänniskor och ryttare. Det har också tydliggjort för mig själv vad jag kan göra för att själv bli en bättre ryttare.

Fråga mig gärna, jag älskar att prata häst!

Sara

BOKA TID